Magic in the Moonlight är Woody Allens senaste film. Den gick upp på svenska biografer fredag den 22 augusti.
När jag hörde om handlingen blev jag intresserad och tänkte att kanske Woody Allen är en filmskapare som seriöst varit på seanser och träffat duktiga seriösa medier.
Filmen är en romantisk komedi om en engelsman som får i uppdrag att avslöja ett möjligt svindleri. Engelsmannen, Stanley, spelas av Colin Firth. Han är en berömd trollkarl som gör föreställningar världen över och anser sig kunna alla tricks och han är övertygad om att alla medier fuskar.
Historien utspelar sig på 1920-talet i södra Frankrike bland välbärgade herrgårdar och jazzhak på den exotiska franska rivieran under en tid då jazzen spred sig över världen. Bildmässigt och musikmässigt är det en mycket vacker och välgjord film.
När Stanley nu ska avslöja den unga kvinnan, Sophie, som utger sig för att både kunna se in i framtiden och ta kontakt med andar blir Stanley mer och mer förbluffad. Han får svårt att hitta något som är fusk. Stanley blir mer och mer övertygad om att Sophie är äkta och hela Stanleys tidigare övertygelse kastas omkull.
Skildringen av det spiritualistiska görs dock på ett förvånande ytligt sätt. Sättet som mediet, Sophie, agerar på, stämmer inte alls in på hur det brukar gå till. Hon liksom faller i trans när hon hälsar på någon och börjar babbla om bilder hon ser. Medier går inte omkring på det sättet hela tiden. Medier är som vilken vanlig människa som helst när han/hon inte utför seans, exempelvis. Det är precis som en duktig skribent eller någon som är duktig på någon, han eller hon gör inte det hela tiden.
Skildringen av seansen måste jag också ifrågasätta. Jag har varit med om en hel del seanser och jag har inte hört talas om seanser som går till på det sättet. De övertygade satt runt ett bord och höll varandra i handen medan Stanley som tvivlade satt på en soffa några meter därifrån och betraktade allt och Howard stod upp en bit därifrån. Seansen var någon slags mellanform av transmedial och fysisk seans. Oftast sitter mediet fastbundet vid sådana seanser och sitter inte vid bordet med de övriga deltagarna, exempelvis. Att blanda trans- och fysiskt mediumskap görs inte heller särskilt ofta och om fysiska fenomen uppstår - som det då gör i filmen - brukar sådana seanser utföras i mörka rum med endast lätt rött ljus.
Om seansmoralen av filmen ska vara att förälskelse och kärlek är det viktigaste och den enda magin som finns i livet - då tycker jag att filmmakaren borde skildrat det spiritualistiska mer som det verkligen går till. Nu gör Woody Allen det till något löjligt - och det gör han på felaktiga premisser.
Relaterat: Recension av filmen i Svenska Dagbladet.
