Kristian Gidlund, trummisen från Sugar Plum Fairy, dog igår. Svenska medier fylldes, både traditionella och sociala medier. med minnesord om journalisten, författaren, musikern och vännen.
Pelle Lidell säger till DN:
Det är så förbannat orättvist att en så ung kille med så mycket värme, intelligens och empati som han ska drabbas. Svenskt musikliv har förlorat en väldigt bra kille.
Jag vet, jag känner igen känslan. Döden är alltid orättvis. Fast det är ju det, vad är rättvist? Finns det alls någon rättvis död?
Om en ung kille inte har intelligens, är det mer rättvist då?
Jag angriper inte Pelle Lidell för det han skriver. Absolut inte. När vi förlorar någon som vi älskar eller som betyder mycket för oss, som står oss nära, då blir vi både arga, chockade, ledsna, sorgsna ...
Pelle Lidell är inte den första och inte den sista som uttrycker sig så och det han menar är ju bara att det känns så fel att just Kristian Gidlund lämnat den här världen.
När unga människor dör blir vi förtvivlade, det känns alltid mer orättvist, förstås. Om en människa dör när hen är 103 år är det inte lika sorgligt. Det är sant.
Tyvärr råder det många fördomar kring döden i vårt samhälle. Fördomar och tysthet. Kristian Gidlund öppnade på locket kring detta nästan förbjudna område. Det var stort.
Jag hoppas vi kan förvalta detta och att frågor kring döden kan tas upp mer naturligt.
Jag har själv förlorat tre av mina allra närmaste under loppet av tio månader, från april 2012 till januari 2013. Jag har gått till massor av medier för att få kontakt - och i två tredjedelar av fallen har det varit flummiga och luddiga besked. Men i några fall har medier gett oss helt trovärdiga bevis för att våra älskade finns, fanns i en annan form, på ett annat sätt. Medierna har visat oss att det finns existens efter detta liv.
Text: Hope
Mer om Kristian Gidlund i Aftonbladet och i Svenska Dagbladet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar