Finns det någon Gud? Om vi ska kunna prata om det seriöst måste vi väl först komma överens om vad Gud är eller inte är.
Gud är i varje fall inte lika med alla kyrkor. Om Gud existerar är det en positiv kraft som är större än människors tankar och förmågor.
Det lustiga är att varje gång jag kommit i diskussion med någon som är övertygad ateist är hans eller hennes gudsbild en total vrångbild i mina ögon, som troende.
Ateister brukar ta upp onda saker som gjort av kyrkor och religiösa organisationer genom historien. Det som människor gör, oavsett om de kallas sig religiösa eller inte, är dock inte samma sak som en gudskraft.
- Det finns ingen gubbe i himlen som styr allt, i så fall skulle världen inte se ut som den gör, brukar ateisten säga.
- Nej gud är ingen gubbe i himlen och människor har fri vilja, det gör gudskraften så stor, tänker jag.
En gud eller Gud som styr allt i minst detalj, vad vore det för värld? Den som älskar någon ska väl inte låsa in den han/hon älskar? Om Gud är en kärlekskraft då kan denne kraft självklart inte bestämma allt över oss. Vad vore det för existens?
För mig är Gud mycket, bland annat livskraften. Finns Gud? Ja om livet finns då finns Gud eftersom Gud är livet. Fast nu tror jag att Gud är mer än det här livet, jag tror förstås det finns mer än vi kan se med våra fem sinnen. Gud är något mycket större och evigare - och jag tror att de som levat och passerat vidare, som engelsmännen så elegant säger: Passed over - de finns också. Någonting kan aldrig bli ingenting. Allt finns och har alltid funnits. Jag tror som buddister: vi föds inte och vi dör inte. Vi finns, fast i olika former.
Det sista var en liten avvikning, en liten redovisning av vad jag tänker. Men en sak är säker: ateister bävar när kyrkan inte längre består av kategoriska fundamentalister. När kyrkan numer accepterar människor som inte är heterosexuella, när kyrkan inte längre lägger ok på människor: då bävar ateister.
Det är tydligt. DN-journalisten Lena Andersson for ut mot den nye svenska biskopen, Lena Andersson kallar ärkebiskopen för dunbolstteolog och Lena Andersson är mäkta förargad över att kyrkans högste biskop inte tvärsäkert dömer ut de som inte tror som kyrkan. Lena Andersson skrev:
De tvärsäkert fyrkantiga som fått för sig att yttranden om verklighetens beskaffenhet, teologiska eller bara allmänt kunskapssökande, handlar om att få reda på något, som därför intresserar sig för beståndsdelar och inte bara stumt förundras över helheten, säger sig dunbolsterteologerna vara ”väldigt rädda för”.
Ann Heberlein svarar väldigt bra i en debattartikel:
Lena Anderssons reaktion är lika förutsägbar som obegriplig. Ateister föreställer sig att kristna är vetenskapsfientliga, kvinnoförtryckande homofober. Det tycker ateisterna är dumt och ägnar därför tid och energi åt att bekämpa dessa idéer. När då ateisten träffar en kristen som varken är homofob, kvinnoförtryckare eller vetenskapsfientlig blir de jättearga för att deras fördomar kommer på skam, varpå de dömer ut den liberala kristne som otillräckligt kristen. Man kan ju tycka att ateisten i stället skulle välkomna kristna som delar deras humanistiska värderingar. En av mina vänner som är ateist (jo, jag har flera ateister i min vänkrets) förklarar varför: "Man vill att fienden ska vara tydlig".
Skrivet av Hope
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar