torsdag 31 oktober 2013

Stackars stackars DN-journalisten Lena Andersson, hon tror inte att hon lever

DN-journalisten Lena Andersson är upprörd. Hon är upprörd över att kyrkan inte är fundamentalistisk, hon är upprörd över att Svenska kyrkan inte vill fördöma människor och hon är upprörd över att präster inte vill sitta på höga hästar och döma ut människor. Hon är upprörd över att Gud är något som är större än vad vi människor kan beskriva.

Hon skrev först en debattartikel i DN där hon var så upprörd över att Antje Jackelén, den nya ärkebiskopen i Svenska kyrkan, inte vill fördöma andra vägar till gudskännedom än kristendom.
Lena Andersson fick ett glasklart bra svar av Ann Heberlein.

Nu går Lena Andersson till strid igen och skriver bland annat:
Det vore rimligt om de som håller för sant att Gud agerar och har moraliska ambitioner för världen antingen förmådde sig att formulera något som inte bara är fluff och fördömanden – eller erkände att de talar om en känsla som de inte vill se sönderanalyserad därför att det känns bättre så. Det senare lär inte bli fallet eftersom det är svårt att upprätthålla makthierarkier och stora anspråk inför en känsla.

Lena Andersson förutsätter alltså att människor som viger sitt liv åt att de tror på kärlekens helande kraft vill ha makt.

Det lustiga tycker jag är att Lena Andersson säger att Gud inte finns.
Men Gud är livet.
Det betyder alltså att Lena Andersson inte tror att livet finns.

Jesus sade när han skulle beskriva vad han är och vad Gud är: Jag är vägen, sanningen och livet.

Alltså är Gud vägen, sanningen och livet.
Livet vet vi väl något så när vad det är. Gud är alltså själva livet, själva livsgnistan.
Den som säger att gud inte finns säger samtidigt att livet inte finns.

Gud finns i sanningen. Sanningen är en kraft som är stark. Det vet nog det flesta. Att få reda på sanningen kan göra ont men det finns en stark helande kraft i att få veta sanningen.

Så som sagt, jag tycker väldigt synd om Lena Andersson som inte tror att livet finns.

Dessutom: jag undrar hur det känns att gå i bräschen för att ta bort människors hopp.
Kan hon se människor i ögonen och säga: Nej det finns inget hopp, du kommer aldrig någonsin att på något sätt träffa dina nära och kära som lämnat livet. Ditt barn som dött kommer du aldrig att på något sätt träffa. Det är jag helt övertygad om.

Text: Hope

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar